Mexico City 1985

Jag hade tur därför att jag bodde i Coronado, CA, när det stora jordbävningen slog till i Mexico City 1985 (Wiki) men jag visste inte om min familj (farmor, kusiner mm) och kompisar levde. Det var en mycket svår period i mina föräldrars och mina syskons liv... dessa få dagar innan vi fick kontakt med våra älskade. Twitter och Facebook fanns inte då. Min pappa fick tag på en av hans bästisar, en högt uppsatt man i medie-Mexico. Han var så snäll att han ringde runt, till alla kontakter, via de få telefonlinjer som fungerade, han skickade anställda till olika adresser... ja, gjorde allt för att hjälpa oss få besked. Och han lyckades. Fast tiotusentals hade förlorat livet den dagen hade vår familj och vänner överlevt!

Men, mina kompisar fick kämpa hårt. De var i bara 14-15 år gamla men fick munskydd och fick få runt i kvarteret för att se om det fanns överlevande. Till slut blev det hela för mycket och de skickades till min bästis lantställe. Men de vuxna stannade kvar i huvudstaden. De måste ju hjälpa så mycket de kunde.

När det vi kallar katastrofer händer (i många länder är ju våra "katastrofer" en del av vardagen) måste vi människor glömma politik, ideologier, tron, och bara tänka på och se hur vi kan hjälpa våra medmänniskor.

I Sverige finns inga sådana katastrofer... inga krig... inget fattigdom (nu tänker jag inte på Karl-Oskar eller folk som inte kan köpa iPhones till barnen). Därför tror jag att det kan vara svårt ibland för svenskar att ta till sig dessa otroliga och enorma händelser!

Men, vi kan åtminstone hjälpa så gott det går: Aftonbladet har ju en kampanj... Läkare utan gränser litar jag mer på än andra mysko-organisationer med beer-belly chefer som åker på semester hur som helst.

Super enkelt! Hade du tänkt att köpa en ny hatt... eller nya vantar... eller den där dyra oxfilén till helgen? Varför inte ge de små pengarna till de som verkligen behöver dem?